I vår familj blöder man...

Bara ett litet inlägg som jag dragit mig för länge, men som jag tycker är så viktigt eftersom det är lite osynligt och sällan pratas om, nämligen menstruationer. 

Som mamma till en dotter på kanten till tonåren är detta högaktuellt för mig och jag är så otroligt glad för att skolan nu undervisar både pojkar och flickor på ett fint sätt. Och Clara Henrys bok "Ja jag har mens, hurså"? är guld som talbok, just saying!! Det blir lätt så mycket mystiskt och konstigt. Den där bilden med två pappor som hjälps åt att hitta rätt bland bindor och tamponger i matvarubutiken har jag inte tagit ännu, men en dag.. Som man lär du ju bli inblandad på ett eller annat sätt, om inte under uppväxten så ofta längre fram.

Varför är detta särskilt viktigt för mig då? Jo, för att det för mig tidigt blev en del av att bli vuxen. Detta att tvätta blodiga lakan på nätterna och lämna blodfläckar efter sig på stolar vart man än gick. Jag visste ju att mamma i 15-årsåldern fick åka halvt medvetslös till sjukhus när hon vaknat med sängen extra full av blod och så länge jag slapp det var det ju okej. Barnmorskor meddelade att det var heeeelt normalt att blöda mycket, "vissa gör det". Det fanns ingen i sjukvården som intresserade sig för hur mycket, eller konsekvenserna av det. Ingen anledning att träffa gynekolog. Att mitt blodvärde jämt var lågt var nog bara en tillfällighet. Och när jag blev lite äldre kunde jag ju alltid testa byta P-piller till annan starkare variant. Menstruationerna blev längre och längre, antalet dagar i månaden utan menskydd färre och färre. Vetskapen att någonstans i framtiden kanske plocka ut eländet till livmoder var hoppingivande. Men om jag ville skaffa barn någon gång, var det bara att uthärda. Jag slutade fråga efter hjälp, man blev mest bemött som grinig.

Det skulle ta många år att lära sig hur stor skillnad man kan uppnå med Cyklokapron om det används på rätt sätt. Det skulle inte fjuttas enstaka dagar när det var som mest, det skulle in pang på 4 ggr per dygn i maxdos i ett par dygn och först då kom den verkliga nyttan. Med tiden hade världen runtomkring dessutom lite mer kunskap/intresse kring detta, men fortfarande var det en livsstilsgrej snarare är sjukvårdsintresse. "Efter du har fött barn kan kan man testa en spiral, det kan hjälpa". Hoppfullt. De där starka pillren hade kanske bara gjort saken värre och mig blödningsfri på sin höjd 1-2 veckor i månaden. Men det var ju normaaaalt. På barnkursen under medicinarutbildningen fick jag ett aha - blödningsrubbningar förekommer i 10-20 procent av befolkningen! Det kan finnas en poäng att fånga dessa flickor med lågt Hb tidigt. Aha igen. Och så hade modern min fått sin blödningsrubbling klarlagd, äntligen. Varför hade ingen sagt eller tänkt på detta tidigare? I mitt liv fick jag till en utredning vecka 40-41 under första graviditeten, eftersom jag ville att sjukvården skulle ta beslut om huruvida jag kunde bli aktuell för ryggmärgsbedövning eller inte. "Jaså du har en blödningsrubbning"? (inte sjutton vågade man sticka mig i onödan, och det är inte så konstigt i sig). Men den fantastiska skillnaden uppstod då jag under själva förlossningen (när det blev blodigt värre) fick blödningsstillande dropp. Kan ärligt säga att det var som natt och dag mot vad jag är van vid. Lycka faktiskt.

Alltså - jag är lättblödande och det märks i att blodet koagulerar dåligt. Jag får lätt stora blåmärken då jag slår mig och mina blödningar är rikliga. På medicinspråk kallas detta trombocytaggregationshämning. Det är inte dödligt. Det är inte blödarsjuka. Men är vanligare än man kanske tror. Och en hel del i livet kan bli lite struligt på grund av det. Min önskan är att  flickor idag slipper hitta hanteringsstrategierna ensamma eller inom familjen, eftersom detta inte är ett automatiskt samtalsämne. Det vi kan göra är att uppmärksamma det och inte bagatellisera. En till synes liten insats kan göra fantastisk skillnad i en människas liv. (Ja, att träna med Hb 105 eller 135 är skillnad!)

Slut på allvaret för denna gång, tack för mig!

 

 

mera hårpyssel

Ta och ge som det heter. Eller förena nytta med nöje. I vilket fall som helst verkar det som långhårighet plus och barn i skolåldern för oss innebär att man behöver ha lusschampo hemma året om. Vi ogillar men håller på att vänja oss. Avslutade en kur i helgen och passade då på att samtidigt testa lite färg som fanns hemma i skåpet. Kul omväxling tyckte tjejerna, lillebror gav verkligen inte tummen upp. "Du ser inte ut som du längre, du borde ha frågat mig först". Hihi. Förändring, vad ska det vara bra för? 

Som extra belöning för pysslandet fick jag alltså öva hårstyling på min levande docka. Bitvis hade den lite svårt att sitta still, men i kontrast till att man de första 7 åren knappt fick lov att borsta håret alls tycker jag verkligen vi har kommit en bra bit i samarbetet:-D

att bli fotograferad

Stå framför kameran och leverera är inte lätt. De allra flesta av oss flyr från det. Att påminna sig själv om hur det är att få sitt porträtt taget kan vara en god idé för alla fotointresserade. Inte bara för att man behöver ha en fin bild på sig själv, utan för att bli en bättre fotograf. Att förstå konkret vilka instruktioner man kan använda sig av för att hitta rätt i all sin utsatthet framför kameran. Hur visar man och förklarar för någon som är supernervös? Jag försöker utsätta mig själv för eländet med jämna mellanrum. 

De flesta människor med studioljus i ansiktet tycker att det är en bra bit utanför deras normala komfortzon. Även vana skådespelare blir obekväma när de inte får spela en roll utan "bara" ska vara sig själva. Man blir märkligt stel i muskler och läppar. En del rynkar pannan när de försöker öppna ansiktet genom att höja ögonbrynen. Axlarna vandrar uppåt öronen. Kanske ler man sådär påklistrat som på gamla skolfoton. I porträttsammanhang är det inte duckface/instagram-looken som eftersträvas.

 porträtt på mig med rosa bakgrund taget av Mikael Leijon

porträtt på mig med rosa bakgrund taget av Mikael Leijon

Några BASTIPS oavsett om du är hos en professionell fotograf eller på släktkalas:

-Att stå med båda fötterna stadigt är en bra start, för en avspänd känsla kan det hjälpa att fördela tyngden ojämnt, "hänga lite på höften" 

-Mjuka upp axlarna och försök hitta ett läge att hålla dem avspända och lite neutrala (när man spänner sig rullar de gärna lite framåt och inåt)

-Sträck på kroppen, tänk dig en osynlig tråd fäst upptill på hjässan som hjälper till att hålla dig upprätt, ungefär som en sprattelgubbe. Eller tänk på balettdansösens långa hals och stolta nacke med sänkta axlar.

-Hitta något för händerna att göra. Någonstans där de kan vila, kanske hålla i något. De har en tendens att stelna till i krampaktiga positioner utan att man tänker på det.

-Att ha kroppen vänd eller vriden lite (30-45grader sisådär) från kameran tenderar att smickra de flesta kroppstyper mer än om kroppen är symmetriskt framåtriktad eller vänd i exakt profil.  

-Ansiktet kan med fördel skjutas lite framåt mot kameran. Det skall nästan kännas lite konstlat. Ser bra ut på bild bara du klarar hålla käkarna avspända. Det hjälper haklinjen att bli tydligare och kan trolla bort ålder och kilon på sekunder

-Andas! Det glömmer man lätt bort. Ett djupt andetag och sedan släppa ut all luft för att hitta tillbaka till avspänt läge igen.

-Få bra porträtt har en stadigt stirrande blick rakt in i kameran och ett brett leende. Våga vara allvarlig, titta dig omkring, snegla neråt, åt sidorna, drömma i tanken, gapskratta. Fjanta lite om det känns rätt, så anspänningen släpper. I mellanrummen och ögonblicken kan fotografen fånga det som är du!

-Var snäll mot dig själv. Välj inte kläder som enbart ser bra ut om du står i givakt eller låter bli att andas. När man är bekväm och känner sig fin syns det i bilden.