mera hårpyssel

Ta och ge som det heter. Eller förena nytta med nöje. I vilket fall som helst verkar det som långhårighet plus och barn i skolåldern för oss innebär att man behöver ha lusschampo hemma året om. Vi ogillar men håller på att vänja oss. Avslutade en kur i helgen och passade då på att samtidigt testa lite färg som fanns hemma i skåpet. Kul omväxling tyckte tjejerna, lillebror gav verkligen inte tummen upp. "Du ser inte ut som du längre, du borde ha frågat mig först". Hihi. Förändring, vad ska det vara bra för? 

Som extra belöning för pysslandet fick jag alltså öva hårstyling på min levande docka. Bitvis hade den lite svårt att sitta still, men i kontrast till att man de första 7 åren knappt fick lov att borsta håret alls tycker jag verkligen vi har kommit en bra bit i samarbetet:-D

att bli fotograferad

Stå framför kameran och leverera är inte lätt. De allra flesta av oss flyr från det. Att påminna sig själv om hur det är att få sitt porträtt taget kan vara en god idé för alla fotointresserade. Inte bara för att man behöver ha en fin bild på sig själv, utan för att bli en bättre fotograf. Att förstå konkret vilka instruktioner man kan använda sig av för att hitta rätt i all sin utsatthet framför kameran. Hur visar man och förklarar för någon som är supernervös? Jag försöker utsätta mig själv för eländet med jämna mellanrum. 

De flesta människor med studioljus i ansiktet tycker att det är en bra bit utanför deras normala komfortzon. Även vana skådespelare blir obekväma när de inte får spela en roll utan "bara" ska vara sig själva. Man blir märkligt stel i muskler och läppar. En del rynkar pannan när de försöker öppna ansiktet genom att höja ögonbrynen. Axlarna vandrar uppåt öronen. Kanske ler man sådär påklistrat som på gamla skolfoton. I porträttsammanhang är det inte duckface/instagram-looken som eftersträvas.

porträtt på mig med rosa bakgrund taget av Mikael Leijon

porträtt på mig med rosa bakgrund taget av Mikael Leijon

Några BASTIPS oavsett om du är hos en professionell fotograf eller på släktkalas:

-Att stå med båda fötterna stadigt är en bra start, för en avspänd känsla kan det hjälpa att fördela tyngden ojämnt, "hänga lite på höften" 

-Mjuka upp axlarna och försök hitta ett läge att hålla dem avspända och lite neutrala (när man spänner sig rullar de gärna lite framåt och inåt)

-Sträck på kroppen, tänk dig en osynlig tråd fäst upptill på hjässan som hjälper till att hålla dig upprätt, ungefär som en sprattelgubbe. Eller tänk på balettdansösens långa hals och stolta nacke med sänkta axlar.

-Hitta något för händerna att göra. Någonstans där de kan vila, kanske hålla i något. De har en tendens att stelna till i krampaktiga positioner utan att man tänker på det.

-Att ha kroppen vänd eller vriden lite (30-45grader sisådär) från kameran tenderar att smickra de flesta kroppstyper mer än om kroppen är symmetriskt framåtriktad eller vänd i exakt profil.  

-Ansiktet kan med fördel skjutas lite framåt mot kameran. Det skall nästan kännas lite konstlat. Ser bra ut på bild bara du klarar hålla käkarna avspända. Det hjälper haklinjen att bli tydligare och kan trolla bort ålder och kilon på sekunder

-Andas! Det glömmer man lätt bort. Ett djupt andetag och sedan släppa ut all luft för att hitta tillbaka till avspänt läge igen.

-Få bra porträtt har en stadigt stirrande blick rakt in i kameran och ett brett leende. Våga vara allvarlig, titta dig omkring, snegla neråt, åt sidorna, drömma i tanken, gapskratta. Fjanta lite om det känns rätt, så anspänningen släpper. I mellanrummen och ögonblicken kan fotografen fånga det som är du!

-Var snäll mot dig själv. Välj inte kläder som enbart ser bra ut om du står i givakt eller låter bli att andas. När man är bekväm och känner sig fin syns det i bilden.