xxx/chair

 

12102016-DSCF0866-Redigera.jpg
 
 

Jag tyckte att du behövde komma ut, pappa. En sista gång. Jag valde skogen och havet. Det är där jag tror du känner störst ro. Inte för långt bort - det skulle du ändå inte tycka om - men en liten resa till de platser du kan ha längtat till. Och som du och jag kanske skulle besökt tillsammans om vi haft den sortens utrymme eller relation.

Alla de år du suttit fast i dig själv. Suttit fast inomhus. Det var ångesten, den sociala fobin, hjärnblödningen, din envishet. Jag såg nog mer än du visste om. Och jag var med i alla faserna. 

Jag vet att du kanske inte kan ta in världen utanför, men jag vill ändå visa dig. På mitt sätt. 

 

Some kind of english version:

I thought it was about time you got outside, dad. You needed this. One last time. 

I brought you to the sea, to the cabin, into the forest. Those are the kind of places where I think you find yourself most at peace. And why not go to where we might have enjoyed ourselves together if we have had the chance, the time, or that kind of relationship.

Not to worry - It isn´t a big trip. You have never been a fan of travelling far anyway. But I wanted you to see something else after all those years inside. You see, to me you were locked away in some kind of prison. There was the anxiety, the social phobia, then the brain hemorrhage, your everlasting stubbornness. I don´t think you ever knew how much I knew about you. But know I was there all the way. And in a strange way I have always had some kind of urge to set you free. 

So… Have fun. Wish you the best. Send me a postcard.